jag avskyr det. men jag genomförde det!
Tja!
nu börjar jag min fjärde vecka på Kristinehamns Högfolkskola.. det har gått så fort! dessa två år som jag kommer gå där, kommer ju gå för fort. hinner knabbt blinka och klabba händerna sabbtidigt.. så fort kommer det gå! höhö. Jag trivs sjukt bra i min klass och klassen över oss (tvårorna) på fritidsledare utbildningen är också riktigt sköna.
Förra veckan hade vi projekt med tvåan. vi hade olika grupper. projektet var att vi skulle ta reda på så mycket fakta och lära oss också självklart om hur man hanterar kris på frtidgår, skola.. ja lite över allt olika slags kriser helt enkelt. sen på fredagen skulle vi ha redovisning. jag avskyr att stå inför en stor grupp och prata. BLÄ! men det var så skönt för vi sa hur vi kände i gruppen om vi tyckte att vi hade det lätt eller svårt med nånting. så det kändes bra! men jag gav mig fan på att nu ska jag prata inför min klass och tvårna.. ja det var ju nästan 30 pers.. vi ska hålla redovisning för. JOBBIGT! men iaf.. jag skulle berätta lite kort om hur det var för mig när jag var med om en kris och hur det gick med det på skolan, om det startade något rykte eller om man prata i grupper och prata om det och vad jag och min familj fick för hjälp efter.. men psykolog osv.
Jag var inte nervös på hela dagen. det pirra till i magen vid lunch för då började närma sig. men det sluta nästan med en gång. kl 13.00 började redovisningen. vi var vem grupper som skulle prata. min grupp var nummer 3 som fick prata. det första gruppen tog upp var b.la olika faser man går igenom när det händer nått olyckligt- chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen, Nyorienteringsfasen. alla faserna har jag gått igenom och någon bearbetar man fortfarande. när första gruppen tog upp det. då strömade det massa gammla känslor i kroppen. jag kände hur tårarna som ville trilla ner på kinden. jag tänkte - "nu går jag ut, så skiter jag i det här!". men jag stannade kvar iaf. Till slut är det min grupp som ska redovisa. Jag skulle avsluta redovisningen typ. alla i min grupp pratar om det dom hade att säga.. när det är min tur säger en i gruppen - "Ja vi har ju faktiskt en i gruppen som har varit med om en kris som hon ska få berätta...". Nervositeten strömmar upp i hela kroppen och upp till halsen.. det känns som att det blir svart för mig. jag har ordet. jag brister i gråt. inför alla i hela klassrummet. men jag tänker jag ska fan genom föra det här. jag säger att jag vill genom föra det här. men en tjej i gruppen hjälpte mig och sen tog jag över pratet. det var extrem jobbigt när det blev så känsligt för mig. men jag höll inte tillbaka tårarna, jag låt dom komma! även fast jag gjorde redovisningen igenom med en tårar i ögonen och klump i halsen. så gjorde jag en förbannat bra ifrån mig. HAHA! fan va jag är bra!!
jag berättade också för alla att jag berudrar mina föräldrar och mina bröder att dom har orkat igenom allt det här. som vissa föräldrar kan skilja sig när dom inte orkar av krissituationen osv och mina bröder har fick vara dom vuxna och jag är så glad att dom fanns vid min sida när inte mamma och pappa kunde. och jag vill inte glömma Anna och Ylva. massa kärlek till er. :')
Och när jag berättade det här för mamma att jag hade gjort redovisningen och att jag berättade om att föräldrar kan ju skilja sig men det har inte ni gjort och att ni har varit/är starka. Mamma berättar det för pappa. pappa är inte den som gråter så ofta men när mamma berätta det för honom... då gråt han! jag tyckte det var så fint! och dom stod och håll om varandra... under tiden mamma berättade det för mig i telefonen.. sa mamma - "Ja vi skulle nog ha stått där än. om vi inte hade hört att det braka till i skogen bakom oss.. för där stod det två älgar!" HAHAHA!
Mamma och pappa jag är så tacksam för allt ni gör för mig. TACK!
